Emmas Blogg

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte vill åka hem. Jag vill åka hem så himla gärna - träffa familjen och kompisar. Men det finns så mycket som jag aldrig vill lämna; vänner, skolan, Guard, familj. Jag har gjort så mycket under det här året som jag aldrig trodde att jag skulle göra, någonsin. När trodde jag att jag skulle hamna i Arizona, kastandes en flagga i rosa pjamas. Aldrig trodde jag att jag skulle vara vegetarian för ett år. Aldrig trodde jag att allt skulle kännas så overkligt. Aldrig trodde jag att tio månader kunde gå så overkligt fort.

Jag vet att alla sa att det skulle gå fort. Men hur troligt är det att tio månader passerar så fort? Att mina väskor nu snart kommer att stå packade är så overkligt. Knappt har jag kommit hit och så måste jag åka igen. Men det är livet, allt är förbi i ett ögonblick. Och ju äldre man blir desto snabbare går det. Det gäller att bara hålla i sig och ta varje möjlighet man får inom räckhåll.

Dagen har spenderats med att sortera kläder, sortera prylar och börja packa. Jag ställde ju nyss undan min resväska i garaget och idag fick jag rota fram den igen under dammiga plastpåsar. Skype-prat med mamma, pappa och lillebror också. Att de snart kommer vara här är overkligt. Om en vecka är de här. Vi sa ju nyss hejdå.

Håll i hatten, tuta och kör. Livet går fort.

Snart är jag hemma igen... På gott och ont.